Har du någonsin känt suget att hoppa bakåt i tiden och riktigt gräva ner dig i vårt historiska arv? Föreställ dig att du avslöjar en berättelse som legat begravd i tusentals år, endast väntandes på att bli återupptäckt och berättad. Någonstans i den dimmiga Rogestorps mossen i Luttra socken snubblade en torvskärare över precis en sådan saga 1943, mitt i andra världskrigets tumult. Det han hittade var inte bara gamla ben, det var resterna av en ung kvinna från bondestenåldern, som snart skulle bli känd som Hallonflickan, uppkallad efter de hallon hon hade ätit som sin sista måltid. Vem var denna kvinna? Hur hamnade hon där? Och viktigast av allt, vilka hemligheter kan hon avslöja om vår förflutna? Följ med ned i mysteriet om Hallonflickan och utforska en spännande del av vår svenska historia.

---

Det var den 20:e maj 1943, under det brinnande världskrigets kaos, som Carl Wilhelmsson gjorde ett oväntat fynd i Rogestorps mosse i Luttra socken. Carl var ute för att gräva torv, en typisk gör-det-själv-lösning på den tidens bränslebrist – tänk dig att kol och koks var lika svåra att få tag på som toalettpapper under pandemins värsta dagar. Normalt sett förväntar man sig att hitta just torv när man gräver i en mosse, kanske någon gammal stövel, men absolut inte det Carl råkade snubbla över.

Plötsligt, där i det dyiga mörkret, bland sump och rötter, tyckte Carl först att han såg en hand. Sedan, en skalle och en underkäke – en genuin “Aha-upplevelse”, om än av det mer kusliga slaget. Instinktivt, och utan att vara någon detektiv à la Sherlock Holmes, ringde han polisen – detta var något som definitivt krävde en närmare titt.

Polisen anlände, undersökte och grunnade. Landsfiskalen Hammarsson, som antagligen hoppades på att det bara var ett gammalt djurbensfynd eller något mindre dramatiskt, beslutade till slut att det inte fanns något modern brott att lösa här. Enligt hans bedömning hade skelettet legat där sedan stenåldern, eller åtminstone tillräckligt länge för att inte ha någon betydelse i dagens kriminalhistorier.

Men historien var långt ifrån över. Efter polisens avfärdande av ärendet tog Riksantikvariens ombud i Falköping, överlärare Hilding Svensson, tag i saken. För honom blinkade detta fynd som en möjlig arkeologisk sensation. Med en entusiasm som bara en historieentusiast kan uppvisa, satte Hilding sig ner och pennade snabbt ihop en rapport till Riksantikvarien i Stockholm. Han inledde rapporten med orden:

“Anmärkningsvärt fynd i Rogestorps mosse – misstänkt förhistoriskt skelett återfunnet. Inkluderar en skalle, hand och diverse benfragment. Rekommenderar omgående granskning av kompetent personal.”

Och så, mitt i mossens tystnad och historiens dimma, tog äventyret kring det som snart skulle komma att kallas Hallonflickan sin början. För varje nytt fynd som grävdes fram, verkade det som om mossens hallonröda lera försökte berätta sin egen del av berättelsen. Detta mysterium skulle engagera både lokalbefolkningen och historiker i många år framöver.

Överlärare Hilding Svensson och filosofie doktor Karl Esaias Sahlström.
Bildarkivet Västergötlands museum.

Stockholm Juni 1943

Hallonflickans fyndplats i Rogestorps mosse

I den tysta delen av Stockholm, där naturen blomstrade likt en svensk midsommarbuffé, avslöjades ett mystiskt fynd i juni 1943. Ett block av torv hade beslutat att dela med sig av sin hemlighet: delar av ett skelett. Forskare och experter samlades snabbt, och scenen omvandlades till en noggrann undersökning som kunde rivalisera med en avsnitt av “CSI: Stockholm” – även om dramatiska soundtrack och solglasögon saknades. De grävde och borstade försiktigt, men fann inga tecken på våld på benen; ingen kniv, inget svärd, inte ens en gammal rostig skiftnyckel som kunde ge en ledtråd.

Men vänta, det fanns faktiskt något mer! Där i magregionen, där vår okända vän en gång hade smält sin mat, hittades en samling små gulbruna kärnor. Det kunde ha varit lätt att tro att det var någon sorts forntida skatt, men icke. Geologen Ragnar Sandegren, som säkert hade varit lika framgångsrik på frågesport som i sin geologi, förklarade mysteriet. Det var hallonkärnor! Ja, du hörde rätt. Vår forntida vän hade tydligen njutit av en bärrik måltid strax före sin bortgång.

Med denna syltiga ledtråd i hand, fick skelettet namnet Hallonflickan. Namnet kanske inte bär samma tyngd som Cleopatra eller Nefertiti, men är utan tvekan mer smakrikt. Och så står mysteriet fortfarande idag. Vem var hon? Varför åt hon så många hallon? Och hur hamnade hon innesluten i ett block av torv? En sak är säker: det var en historia som var både saftig och bärig!

Undersökningen

När jag tänker på Hallonflickan kan jag inte låta bli att fundera på vad hon egentligen gjorde där i mossen. Det känns nästan som en urusel ursäkt för att inte komma hem i tid, eller hur? “Ursäkta att jag är sen, jag satt fast på botten av en sjö i 5000 år, kunde inte riktigt komma loss.”

Där låg hon, mitt i bondestenålderns glansdagar. Just när alla andra var upptagna med att bygga imponerande gånggrifter runt omkring på Falbygden. Man börjar undra om hon kände sig lite utanför och tänkte, “Om jag inte får vara med och bygga gånggrift, då tar jag ett dopp istället.”

Det var inte förrän maj 1943 som de två ivriga forskarna, Sahlström och Svensson, av en slump upptäckte henne, välmarinerad och inbäddad i torv som en köttbit i en grönsaksstuvning. De rotade runt lite här och var i mossen och upptäckte pollen som berättade historier om hur landskapet såg ut under hennes tid. Tydligen var det mer av sjöliv än av nattklubbsliv på den tiden.

Vår Hallonflicka visade sig vara en ung dam i sina tidiga 20-år, vilket är imponerande ungdomligt med tanke på att hon legat i en sjö i tusentals år. Dessutom var hon riktigt kort, endast 144 cm lång. Tydligen låg hon där på magen, med benen böjda som om hon var mitt i en simtur. Kanske försökte hon göra årets första “bombe” i sjön, men missbedömde lerigheten?

Osteologerna, eller benknackarna som jag föredrar att kalla dem, blev helt uppspelta när de fick syn på hennes skelett. De talade om gracila proportioner och finlemmade ben som om de vore modekritiker vid en catwalk. Nils-Gustav Gejvall, han var så poetisk att man nästan kan föreställa sig honom skriva kärleksbrev till fossiler.

Men vad hände sedan med vår Hallonflicka? Efter lite vetenskaplig uppmärksamhet hamnade hon till slut i magasinet under tidigt 70-tal eftersom hennes ben började blekna. Lite som en gammal filmstjärna som inte ville bli sedd utan sin glamorösa yttre.

Så kan du tänka dig diskussionerna i akademiska kretsar: “Visst är hon fascinerande, men har ni sett det senaste fyndet av en flintyxa? Oj, oj, oj!”

Så nästa gång du känner dig bortglömd eller förbisedd, tänk på Hallonflickan som fick sitt stora genombrott tusentals år efter sin död. Ibland tar det lite tid att bli uppskattad, men ge inte upp – din tid kommer, precis som Hallonflickans gjorde.

Falköping 1994

Hallonflickans skelett på Falbygden museum.

År 1994, tjugo år senare, fick Hallonflickan slutligen återvända till Falbygden, fast inte bokstavligen. Sedan dess har hon varit en del av utställningen “Forntid på Falbygden” på Falbygdens museum. Där har hon blivit museets lilla stjärna, omsvärmad under otaliga guidningar. Det är något både gåtfullt och hjärtskärande med hennes öde som tycks fängsla människor, oavsett om det är en strålande sommardag eller en dimmig sommarnatt. Besökare samlas kring henne, fängslade av hennes historia, som om tiden stannat just där.

I samma utställning kan man stöta på andra forntida benranglar från Falbygdens dagar, cirka fem tusen år gamla. Den stora skillnaden? Dessa skelett var fint arrangerade i sina gånggrifter när de upptäcktes, vilket gör hela deras scenario lite mer… ordinärt? Tja, dessa forntida människor dog troligen av naturliga skäl – åldrades, snubblade på en sten eller åt något de inte borde.

Men Hallonflickan sticker ut. Ung, kvinna och tragisk – en kombination som skapar en unik berättelse som fortsätter att fascinera och beröra oss än idag. Hon är inte bara ett skelett; hon är en berättelse som lever vidare, som får oss att fundera över livets bräcklighet, även fem tusen år senare. Ibland undrar jag om hon hade föredragit att bli en internetkändis istället, med hashtaggar och allt. #Hallonflickan

Ansiktet återskapas

För några år sedan slog någon den briljanta idén att åter ge liv åt Hallonflickan, fast denna gång på museum. Uppdraget hamnade hos Oscar Nilsson i Stockholm, en kille som verkligen kan sina saker när det gäller gamla kranier. Han är inte bara en utbildad arkeolog utan också en skicklig konstnär, och har specialiserat sig på att återskapa ansikten från antika skelett.

Oscars arbete har inkluderat flera stora projekt, där han återskapat ansikten av historiska figurer som Bäckaskogskvinnan och Bockstensmannen. Föreställ dig utmaningen att återskapa Birger Jarls ansikte – snacka om press att leverera!

Processen för att få fram Hallonflickans ansikte började med en tur till Karolinska Institutet där hennes kranium skiktröntgades för att samla nödvändig data. Därefter skickades datan till GT-Prototyper i Ystad, där en plastkopia av kraniet tillverkades. Med hjälp av denna kopia kunde Oscar påbörja det riktiga konstverket.

Han inledde med att placera pinnar i plastkraniet för att markera tjockleken på mjukdelarna. Därefter tog han fram leran och började forma fram ansiktsmusklerna. Det är speciellt knepigt med näsan och läpparna, eftersom dessa delar saknar ben som stöd. Men Oscar fuskar inte, han använder gamla rättsmedicinska metoder för att göra rekonstruktionen så exakt som möjligt.

Efter att ha fått musklerna på plats applicerade han ett tunnare lager lera för att skulptera fram finare detaljer som rynkor och porer. Slutsteget i skapandeprocessen var att göra en gipsavgjutning, och från den skapades en silikonavgjutning som såg ut som riktig hud. Silikonet färgades för att matcha hennes troliga hudton och till och med små fjun på överläppen och håret som fästes ett och ett.

Öronens form, ögonfärgen och hårfärgen är delar där man måste gissa, eftersom det inte finns något säkert sätt att veta hur dessa såg ut. Men Oscar blandar vetenskap med konstnärlig frihet för att få det så rätt som möjligt.

Att ha jobbet att pilla strån i huvudet på en tusenårig dam är definitivt något som väcker både fascination och lite humor!

Forskning och analyser

Nu när vi har fått en ansiktsåterskapning av Hallonflickan, låt oss dyka in i några av de senaste forskningsframstegen som har gett ny insikt i hennes liv och tid. Falbygdens museum beslutade att skaka om sin utställning om Hallonflickan år 2011, och det var då osteologen Torbjörn Ahlström från Lunds universitet kom in i bilden med sin expertis och flärdfulla förstoringsglas.

Med ny teknik och metodik gjorde han en omfattande osteologisk granskning av skelettet och kom fram till några fascinerande nya upptäckter. För det första upptäckte han ett centimeterstort hål i vänster överkäke, precis under ögonhålan, vilket tyder på en långvarig infektion i benvävnaden. Tänk att gå omkring med en sådan smärta! Det avslöjar att livet under bondestenåldern inte var någon dans på rosor.

Dessutom visade käkens ledändar en ovanlig grad av slitage, vilket indikerar att Hallonflickan hade en diet som krävde mycket tuggande på hårda och sega material, som skinn och senor – inte direkt något som skulle rekommenderas i våra dagar.

Men det blir ännu mer intressant. Medan människor normalt har fyra stora benplattor som utgör hjärnskålen, hade Hallonflickan ett extra benskivor, ett så kallat suturalben, i nacken. Detta är inte ett tecken på något övernaturligt – det är helt enkelt en ovanlig genetisk variation som ibland framträder.

Under de nya granskningarna 2011 gjorde man också en annan upptäckt: blandat med torv och hallonkärnor hittades ben från vad som verkade vara en fot eller hand, samt avtryck av underarmsben. Detta ledde till att den mystiska “hallonklumpen” planerades att röntgas och analyseras vidare för att se om det kunde berätta mer om Hallonflickans sista ögonblick.

Det känns nästan som att vara en del av en detektivhistoria, eller hur? Varje nytt fynd och analys bidrar till att bygga en mer detaljerad bild av Hallonflickans liv och tiden hon levde i. Och varje bit av pusslet är som en tidskapsel som öppnar en dörr till en svunnen värld.

Strontiumanalys

Strontiumanalys är en teknik som låter oss spåra geografiskt ursprung genom att studera strontiumisotoper i tänder. Det är lite som en geografisk GPS, men för forntida människor. Denna metod är fascinerande eftersom strontiumnivåerna i marken varierar från plats till plats, och dessa variationer absorberas av människor genom deras föda och vatten. Tänderna, som bildas under barndomen, fångar dessa isotoper och bevarar dem – vilket gör det möjligt för forskare att se var en person mest sannolikt växte upp.

I fallet med Hallonflickan har forskarna genomfört strontiumanalyser på en av hennes tänder. Resultaten tyder på att hon sannolikt slog upp sina första skrik i Skåne. Detta ger en unik inblick i hennes resa från Skåne i söder till slutdestinationen på Falbygden. Det är inte den typiska flyttlass-resan man kanske förväntar sig under bondestenåldern, men det är definitivt en historia värd att berätta.

Men det slutar inte där. DNA-analyser har också försökts, men utan större framgång. Naturen i mossen där Hallonflickan hittades har inte varit nådig mot bevarandet av DNA. Benproverna är så skadade av den omgivande miljön att det har varit svårt att extrahera användbart DNA. Det är lite som att försöka fånga röken från ett gammalt lägereld – det finns spår av något, men det är svårt att fånga essensen.

Denna kombination av historisk pusselbit och vetenskaplig frustration är en påminnelse om att det fortfarande finns många hemligheter som väntar på att uppdagas. Vetenskapen tar aldrig riktigt paus, och med tiden kan nya tekniker och metoder kanske en dag ge oss en ännu djupare förståelse för Hallonflickan och hennes mysterium.

Vad hände med Hallonflickan ?

Året var 1943, och i en tyst mosse hittades något som definitivt inte ingick i en vanlig söndagsutflykt – en urgammal flicka, senare känd som Hallonflickan, bevarad i ett enormt torvblock. Detta är inte en typisk händelse i svensk naturhistoria, det kan jag lova. När forskarna vid Historiska museet i Stockholm grävde djupare i fallet (bokstavligen talat), fann de inga direkta tecken på våld eller sjukdom som kunde förklara hennes död. Men, och det är ett stort men, flickans fötter var bundna bakom ryggen och hennes mage var full av hallonkärnor. Inte precis en vanlig fredagskväll.

Så, vad kan ha hänt? En teori är att hon kanske var en del av ett ritualmässigt människooffer, en avrättad häxa, eller bara extremt olycklig med sin timing. Det är en gåta som skulle få även en detektiv som Sherlock Holmes att höja på ögonbrynen.

När det gäller varför hon låg på magen och vad som höll henne på sjöbotten blir saken ännu mer komplicerad. Normalt sett skulle en kropp som sjunker i vatten hamna på ryggen när den sjunker till botten efter att gaser får kroppen att flyta upp. Men inte Hallonflickan. Hon låg där, framstupa, som om hon bestämt sig för att trotsa fysikens lagar.

På de fotografier som togs under undersökningen ser man att hennes ben var kraftigt böjda, med fötterna surrade fast vid låren och armarna strategiskt placerade under kroppen. Detta ger en ny vinkling på hur en kropp beter sig i vatten – var hon så hårt bunden att hon inte ens kunde “vända” på det traditionella sättet?

Men det mest kittlande av allt är kanske upptäckten av en flintpilspets, bara sex meter från där Hallonflickan låg. Det här fyndet ger oss en ledtråd om att hon kanske inte var ensam i mossen. Var pilspetsen en del av hennes öde? Eller bara en slumpmässig artefakt som gömde sig i mossen?

Sammanfattningsvis är Hallonflickans öde långt ifrån utrett. Det finns mer i denna soppa än vad som först möter ögat. Vem vet, kanske framtidens teknik eller en nyfyndig detektiv kan hjälpa oss att slutligen lösa gåtan med Hallonflickan och hennes mystiska sista resa. Tills dess får vi fortsätta spekulera och kanske – bara kanske – hoppas på några fler ledtrådar gömda i den svenska mossen.

---

Vi har nu rest tillsammans genom tiden och utforskat ett av de mest fängslande mysterierna i vår svenska historia – berättelsen om Hallonflickan. Det är fascinerande hur en till synes vanlig dag i mossen kan leda till en upptäckt som öppnar dörren till en svunnen värld. Vad kan den här historien lära oss om livet för tusentals år sedan? Och vilka andra hemligheter väntar på att upptäckas i det djupa mörkret under våra fötter?

Detta inlägg är bara en början. Det finns så mycket mer att utforska, och jag vill gärna ha dig med på resan. Vad tror du hände med Hallonflickan? Har du egna teorier eller tankar om hur och varför hon hamnade där hon gjorde? Kommentera gärna nedan – dina tankar och perspektiv berikar den här diskussionen.

Och om du fann detta inlägg intressant, glöm inte att gilla och dela det med dina vänner. Kanske de också vill dyka ner i de mystiska vatten som är vår historia? För mer spännande inlägg som detta, prenumerera på bloggen. Det kostar inget, och du kommer inte att missa några framtida äventyr i det förflutna. Vi ses i nästa inlägg!

Tills dess, fortsätt utforska, fundera och framför allt – fortsätt undra! Vi hörs snart igen med fler spännande berättelser från det förflutna.

//Jonas